Lina Nylander

Jaha, så var man äntligen framme… Efter både flyg, om man nu vill kalla Ryan air detta, buss, shuttles, taxisar, är man inte på topp. Ryan som bolag är det mest sossiga jag någonsin varit deltagare i,  skulle kunna likna det med en slags djurtransport. Utanför gaten rådde det anarki då Free seating är ett av Ryan airs slagord.  Low Fare ett annat, försök bara att föreställa er. Kombinationen av att inte betala något för sin biljett plus valmöjligheten att själv placera sig var man vill på planet skapar en himla stress. Alla skulle sitta på bästa platsen. PÅ samma gång. Och det bli ju svårt.

Ryan Air. Flyg aldrig mer Air. Jag hade packat. Och packa för mig är som de flesta av mina vänner vet att helt oplanerat slänga ner allt jag äger. I så många väskor som det krävs. Därför står jag också  där, på Skavsta flygplats, helt ensam, med 35 kilos övervikt. Jag och övervikten aginst sosseair. Kuuuuuuul.  De ville att jag skulle betala 5 tusen för min övervikt. detta var ju helt absurt tyckte jag och förklarade att jag betalat för att ha med mig tre väskor. Detta i sin tur spelade ingen som helst roll.  Jag hade ju bara  en biljett, detta innebär att man hur många väskor/kilon man än betalat för att ta med ska den totala vikten ändå inte övergå femton kilo. Vilken paradox. Det innebär alltså att jag istället för att h en som vägen 15 kilo kan ha tre fast med 5 kilo styck i. Smart va. Vilken jävla idiot föredrar att ha tre fem kilos väskor framför 1 15 kilos. Jävla idiot idé.  Jävla idiot flygbolag. Vilken jävla utopi va. 15 kilo är i sig ett skämt. Ett jävligt torrt skämt. Jag lackar. Så jag ringer mamma, och pappa för den delen. Och störtgråter. Inte snyftgråter här inte. Hulkgråter, med en smärre touch av panik. Planet går om en timme nu och de anser att jag ska lämna kvar en väska. Lusten att åka har sänkt till det outgrundliga och jag vill helst bara åka tillbaka, packa upp och skita i hela frankrikeskiten. Men de får jag inte för mamma. Istället väljer jag en väska. Ångesten över detta skapar skakningar och om möjligt ännu fler tårar. Men så blev det. Slut pratat. En väska, hälften av min planerade garderob. Ångest. Hälften av mina tillhörigheter. Ångest. Det kändes som att vara inkastad i något slags lotteri, direkt in i Jepardy, utan att ens få läsa reglerna innan. Kände mig lika förvirrad som att jag skulle trycka på knappen när jag inte ens förstått frågan. IÅngest. Ingen tid fanns det att packa om heller, så de va ett wildcard. Ångest. Två identiska väskor, två olika innehåll vilka baserades på varandra. Fakta. Ångest. Slutligen när jag närmar mig hotellet, efter diverse turbulens-jag-kommer-dö-sessioner öppnar jag väskan. Det som möter mig kan inte sammanfattas i nått annat ord än: Ångest. En hårfön har jag i varje fall. Som jag använder, ja, 2 gånger i månaden. Å ett par träninskor, men inga träningskläder. Sen har jag en tandborste, men ingen tandkräm, klänningar men inga högklackade. Festligt. Ne nu ska jag ta min tandborste, borsta tänderna med vatten, sätta på mig mina adidas air skor , partystassen, föna håret ich gå ut.

Såhär började det….