Lina Nylander

Så trött som jag varit idag har jag aldrig, aldrig någonsin varit. En döing skulle framstå som en riktigt sprinter jämfört med mig. Normala saker som att äta, prata engelska, gå, bära skidor och vara glad har framkallat skakningar, stamning, narkolepsi och mjölksyra, Hela jag är ett stort bubbelvatten. Det är inte normalt att behöva tänka "lyft benet nu lina" för varje trappsteg man tar. Det är för mycket för mig. Jobba sju timmar varje natt, sova i fyra, åka skidor i fem och sen jobba igen. Det behövs mer vila. Mer sömn. Mer kudde. Mer täcke. Mer madrass. Mindre vakna timmar.


Nu har jag just ätit middag, gourmet var bara förnamnet. Musli med fettomjölk och en tomat som smakar guldfisk på ett trött knäckebröd. Mums. Jag kan fixa receptet till er som vill ha det. För mig är det lugnt.

Denna morgon hade jag tänkt sova ut, men så blev det inte. Anledningen till detta var att en kille kom, oanmäld hem till oss och väckte mig genom att sätta sig på min säng. Han hade köpt frukost. Det är jättegulligt men varken min kropp, vår relation eller mitt psyke var redo för det. Kändes ungefär som ni vet när man sitter och halvsover hemma och någon i ens familj helt plötsligt rycker tag i en som om de vore en sinnesjuk mördare på jakt efter nästa offer. I varje fall blir man skiträdd och skriker rakt ut som fröken sinnessjuk nummer två. Hjärtat klappar och man får en slight touch av andnöd, man stirrar sig maniskt halvvaket omkring för att kunna tolka det man nyss upplevt utan att finna några svar.

Vi körde jibberstyle i skogen igår. Jag och Vanessa. Eller vi försökte. Sveriges tätaste granskog med klippor hade inte varit en match jämfört med det här. Olivia du måste sluta vara hemma när du behövs med dina 360 kickflips over the rocks and on the treetops. Kom igen nu. Visa lite välvilja. Vanessa är en riktigt modig krabat, inget kan stoppa henne. Inte ens det enorma droppet (du vet vilket) vi stod framför i början av skogen. Du bara köttade. No limits. Nya freeride. Jag däremot körde straight to the rock and went down. Men de va lugnt. Ingen skada skedd. Trots det femton meter höga droppet. Ingen big deal.

Pierre var riktigt snäll igår. Jag frågade honom om han var gay, det var han inte. Han är bi. Bara så ni vet.

Sayonara mina vänner.

Daniella har förresten en ny favoritlåt. The Iron Sea. Den är rätt pampig. Lycka till med osten nu.

Lina Nylander

Ikväll är det vip-öppning på den nya, fräna, fräcka, fräscha klubben COCO CLUB. Amanda, för din information så kommer faktiskt JUDE LAW att vara där. Så du kan ta dina britter och köra upp nångonstans där solen aldrig skiner. Det ryktas även att Al Pacino kommer. Om detta rykte stämmer så måste jag nog tyvärr säga upp mig från mitt jobb med omedelbar verkan. Coco är ett nytt koncept, nya människor. Ett nytt prestige ställe i FARM CLUB anda. Det är inget ställe för säsongare med långt hår och skägg, kaxiga quote tischor och mössa  med andra ord. Det är en trend här, med balla, tuffa, coola, fuckoff tryck. Har några exempel på tröjtryck jag sett: "I'm not a kriminal, but my skiis are", "Stay cool, Stay Black, Stay Snow" . Det var visst inte så många exempel just nu men då jag har fått en lätt touch av alzheimers så kan ingen klandra mig. I varje fall, har du på dig en sån tröja så äger du världen. Det är lite som att köpa ett självförtroende. "Köp två pissoff tshirts och få en rätt tuff attityd på köpet". 

Vad är det för fel på männsikor som förföljer en? Allvarligt, folk måste ju fatta vinken. Men nej, med total ignorans bemöts alla vibbar som man desperat försöker sända ut. Är jag en dålig vibbare eller är folk bara så jävla lökiga att de inte förstår sig på vanligt mänskligt beteende.?!!!!!

Spontanitet är ett relativt begrepp, anledningen till relativiteten är den vaga gränsen mellan vad som räknas som spontant och vad som räknas som impulsivt. Jag har alltid beundrat spontanitet, diffusa, otippade saker man gör och initiativtagande. Men när spontaniteten övergår i okontrollerbar impulsivitet känns det ganska osmickrande. Kan det finnas ett sammanhang, ju mer spontan man är desto mer impulsiv blir man av ren automatik? "Man lever bara en gång", en klysha som bidrar till detta oberäkenliga beteende. Jag hatar den klyschan. Den får vissa personer att begå handlingar som de egentligen varken kan eller vill stå för i efterhand. Anledningen till det är att de i stundens hetta resonerade i "you only live once" klyschans djupa vatten. 

Klockan är halv nio. På kvällen, inte ens det. Klockan är tio minuter över åtta.  Jag frågar min superpigga roomie Daniella vad vi ska göra ikväll. "Jag ska nog gå och lägga mig" svarar klimakteriedani. Klockan är halv nio, toppen på kvällen då alla möjligheter och dörrar fortfarnde står öppna. Klockan halv och hon ska gå och lägga sig. Det bästa var att hon försöke skylla över sin narkolepsi på mig. På mig och på min musik. För att hålla henne vaken krävs nämnligen någon riktig riktigt hardcore låt. Typ Nathalie med Ola Svennson. 

Jag kommer en gång i veckan att presentera veckans mest smakrika måltid. Det kommer komma många förvånande och häpnadsväckande kreationer om jag känner mig själv och min kock vän Siri Looft rätt. Hon är en riktig matfantast den där Siri. Här är denna veckans vinnare. Min kulinariska frukost. Den var extremt svårlagad, det krävdes en hel del eftertanke innan jag som kock kunde skapa detta mästerverk. Det var verkligen mödan värd då den var fullkommligt oätlig. Antingen är det jag som är kräsen eller så har jag överskattat mina talanger som kock. Egentligen är jag duktig men basic saker som havregrynsgröt är för mig lika främmande som köttbullar för en taliban. 

Den här säsongen kommer bli otrolig, det har snöat extremt mycket i tre dagar nu! Snön är perfekt. 40 mil av pist framför mina ögon!!!

Förutom att vi på håret missade våran flight och fick en utskällning av en bitter tant så var flygplanet sönder, paj, det fungerade inte. Instängda i SK216 satt vi i en timme och kollade på Viktoria Secret Fashion Show och jag kände mig om möjligt ännu mer eländig. Bromsarna var trasiga, kändes ganska tryggt att de märkte det innan vi lyft. Konstigt att ingen lagt märke till det tidigare. Onekligen kollar man upp sådana divaliteter 3 minuter innan departure.

Klockan är inte mer än 8.30 denna dunkla, regninga, något dekadenta fredagsmorgon, när vi efter mycket om och men fixat incheckningen med ungerfär 40 kilos övervikt. Vi behövde inte betala, andledningen till detta är enligt min egna teori att SAS-snubben i disken redan utvecklat stor empati för dessa två "wannabe jibbers budar" som utan samvete glodde på honom med stora, skräckfyllda ögon. Mn ryska reskamrat Daniella hade hittils inte haft det så lätt. Hon var inte värd detta. Speciellt inte efter hennes lyriska och målande beskriningar om hur lätthanterlig och praktisk hennes "fina" 160 liters (hockeytrunkliknande) väska var.